Förra året var det jag som arrangerade allting, jag ville visa dig uppskattning. Men du tog det för givet som om det var en självklarhet att jag skulle ordna det till dig. Alla dina vänner dök upp, folk som bodde långt bort och som du inte sett på länge. Men då stod jag där, glad för din skull att du fått det jag alltid önskat mig. Folk som brydde sig om mig. 

Idag finns inte vissa människor längre som var där, dom har gått bort. Och jag är ledsen över det för det var riktigt fina människor du presenterat för mig som förtjänar att finnas kvar här. 

Jag undrar vad du ska göra nu på din födelsedag? Vem kommer bry sig om att du fyller år? Kommer någon fira dig ens och kommer du få arrangera allting själv? 

Men varför bryr jag mig ens? På mina födelsedagar fick jag knappt umgås med min familj av dig. Du tyckte inte om dom och tyckte inte dom hade något i "våra" liv att göra. Det här året när jag fyllde år var dagen då jag fick din slutgiltiga dom. På min födelsedag.. Det enda jag gick runt och väntade på var ett telefonsamtal. Och när det där samtalet hade ringt ville jag inget annat än bara försvinna under jorden. Folk tyckte jag skule vara glad, men jag bara grät och höll på att gå sönder. 

Mer delar av mig har försvunnit efter det samtalet, att det aldrig kommer bli vi igen. Att jag aldrig kommer få kyssa dig igen, eller hålla om dig. Du var min första riktiga kärlek och du lurade mig. För kärlek ska inte vara så du fick mig att tro, och jag lovar min dotter ska få veta hur hon ska bli behandlad av en man i framtiden. Hon ska bli behandlad som den prinsessan hon är. Ingenting annat finns på kartan för henne. 

Hon ska inte få en som dig. 

24 år, jag lever än. 

Jag vet inte, jag saknar allt. Tiden då jag hade honom, tiden då det kändes som jag hade en mening med mig själv. Men det är inte friskt att leva i ett sånt förhållande. Men jag saknar ändå. 

Min fina dotter du gav mig, Vanessa som är hela mitt liv. Du gav mig ändå meningen med livet, och det var just henne. Utan henne skulle jag förmodligen aldrig orkat. Det är henne jag ser på nu för att orka med allting, det är henne jag krigar för nu och ingen annan. Och jag kommer vara dig för evigt tacksam för att du gav mig henne, och du kommer alltid vara hälften av oss tillsammans. 

Första gången på 24år är jag själv, jag bestämmer helt själv när jag ska gå upp, om jag ska tvätta, om jag ska städa, om jag ska laga mat. Det känns som jag är ett litet barn som lär mig från början igen. Men det har aldrig gått så här bra, jag gör exakt allting jag gör för jag VILL. Jag städar för jag VILL, jag lagar mat för jag VILL. Att bli mig själv igen är en väldigt lång tid kvar, men jag är på en sån bra väg dit att jag känner att det spelar ingen roll vad som händer nu på vägen. För jag kommer aldrig ge upp mig själv igen. 

Men mitt i allt, kommer du upp i mina tankar. Och jag saknar dig, jag saknar dig så mycket att det gör ont. Vi skulle vara familj, men du krossade oss.. Men ändå saknar jag dig, och kommer nog aldrig sluta älska dig. Förlåt för det blev som det blev, förlåt att jag inte klarade av mer. Men det tror jag du förstått för länge sedan, att det du gjorde aldrig skulle kunna pågå för evigt. 

" i want to live the rest of my life whit my people, i would do it over and over again. "

Ja, livet. Vad ska man säga. Om någon frågat mig för 4 år sen vad jag ångrar mest,så skulle svaret vara likadant än idag. Och det är livet. Jag ångrar livet. Att ens vara här på jorden, att ens andas eller skratta eller gråta eller le eller känna sig ledsen. Jag ångrar allt, att jag ens föddes eller ens dom dumma sakerna man sagt. Vad jag har insett och förstått så var inte det här min tur att leva. Det var inte min tur att vara glad och känna den där sprudande livsglädjen, det var min tur att leva i missär och alltid hata mig själv. Att vakna varje morgon med den där sjuka ångesten och fråga dig själv om du verkligen orkar gå upp idag. Om det verkligen är värt det, om du någonsin kommer lyckas åstakomma någonting bra i ditt liv.

Som jag skrev för flera år sedan.

16 år och trött på livet. Nu 21 år gammal. Och ännu tröttare på livet.

Och jag bara grinar från mitt lilla hörn.

Nu på kinden är det tårar som rinner ner.
Jag vet inte hur länge jag orkar det här mer.