Dig använde jag mig utav när jag var ledsen när jag kände saknad när jag var nere på botten. Det är väll därför jag skriver i dig nu också, för att jag har nått botten. Och nu är det verkligen på riktigt, det finns ingen ork eller livslust kvar den är som bort blåst. Jag kommer ihåg samma dag han dog, som han lämnade mig. Varje dag går den scenen runt i mitt huvud mint 1 gång. Hur det var att få bekräftelesen om att han var borta. Alla tankar om att du aldrig kommer få träffa den personen du träffat varje dag i 16 år. Tanken om att det skulle varit du istället för du förtjänar inte vara kvar, han hade så mycket att leva för. Varje dag när jag kom hem så hade du ändå ett leende på läpparna även fast det inte alls var bra. Hur du kämpade för att få vara kvar hos mig. Jag vill bara höra din röst igen, se ditt ansikte och få hålla din hand. Förlåt verkligen för jag aldrig fanns där för dig, att jag inte var stak nog att se dig tyna bort. Förlåt för jag är som jag är, jag vet att du ser mig. För allt jag gjort och gör. 

"In my world, having a dream doesn't make you smart.
Knowing it won't come true, that does." 

Detta är min bebis, eller ed´s också för den delen.
Ville bara upplysa dig pappa att han är en del av mig nu, exakt som du!