Det här med ödet, det kanske verkar sjukt. Men jag tror jag har börjat tro på sånt nu. Jag tror att det fanns en mening med att min pappa dog, jag tror det finns en mening med att jag och jocke gjorde slut, jag tror att det finns en mening med att vissa personer försvinner ur ens liv som om dom inte ens har varit där. När min pappa dog så började jag fundera starkt på livet och varför man dör, jag kom fram till att det inte finns någonting man kan göra för att hoppa över döden. Den smyger sig tätt in på och den finns alltid med dig, du kan bli påkörd eller få hjärtstopp när som helst. Och det här med förhållanden så tror jag att när ett förhållande tar slut så finns det alltid en anledning. Jag är ett bra exemplar på det faktiskt, blev dumpad och jag kände mig värdelös och hjälplös. Liksom det var bara att acceptera läget. Men sen så kom en annan person in i mitt liv, som lyste upp min dag och jag fick tillbaka den där känslan med fjärilar i magen som jag trodde jag hade förlorat föralltid. Och jag tackar verkligen för att du finns, edgardo cid!. Och nu till det här med människor som försvinner som om dom aldrig har varit där. Jag vet inte hur många vänner jag har haft som jag inte ens hälsar på idag, att gå från att sitta i flera timmar i telefon eller umgås med i flera månader till att inte ens vilja känna till dens existens. Sjukt faktiskt att det är så, men det måste också finnas en anledning med det. Dom var nog inte menade att dom skulle finnas i ditt liv och vara ett stöd för att hjälpa dig genom dom hårda stunderna. Jag själv kommer ihåg hur många det var som hörde av sig och ville umgås med mig precis när min pappa hade dött, jag förstod att dom ville finnas där för mig. Men det funkar inte så, jag hade mina vänner där som hade funnits från ruta ett. Och det var dom jag ville ha stöd av och inte någon som hör av sig efter 2 år bara för att min pappa har dött. Jag vet att vissa kommer känna sig illa till mods för det jag skriver, men tänk så här. Det är bara den stora feta sanningen.

ses i dimman!