Hej pappa, jag är hemma hos Viki och Becka nu fast dom sitter och äter med sin familj så jag passar på att skriva till dig så länge. Du ska veta att jag saknar dig sjukt mycket och på lördag är det åtta månader sedan du försvann ur mitt liv men det känns som om jag träffade dig senast igår. Att för åtta månader sedan så satt jag där på karolinska och sa hejdå och jag visste inte att det var sista gången i hela mitt liv jag fick se dig igen. Jag ångrar att jag inte sa hejdå på riktigt, men jag ville inte inse fakta att du skulle försvinna. Men du ska veta att för varje dag som går så vet jag att du är där med mig, jag kan inte förklara hur eller varför jag känner så. Men jag kan iallafall säga att dom som har förlorat någon vet exakt hur jag menar. För om jag gör någonting som är fel så känner jag på mig att du är besviken eller när jag gör någonting bra så är du stolt. Det går lite sisådär i skolan just nu, känner att det kanske börjar sjunka in nu att du verkligen är borta. Folk fattar inte att det tar en stund för en person att inse att en annan person är borta ur en liv. Men jag skiter i vad folk säger eller tror om mig. Dom får jätte gärna se mig som den olyckligaste personen i hela världen eller att det är jätte synd om mig, för jag vet själv att jag inte är den olyckligaste eller den som inte har någon lycka i mitt liv. För jag har fortfarande mig själv och jag vet vem jag är och det kan ingen ändra på. Jag har en stor familj för jag har både mitt blodsband som består av mamma, viktor och sandra, men sen har jag även mina älskade vänner som jag också ser som en del av min familj. Och jag vet att dom som står mig nära nu kommer alltid att vara en del av mitt hjärta. Det känns bara som om allting äntligen har fallit på plats igen, det här var mitt öde och det tackar jag dig för. För ingen person är lika stark som du är och du har verkligen visat mig vad ordet kärlek står för!

Och du, glöm aldrig att allt jag gör, gör jag för din skull!