24 år, jag lever än. 

Jag vet inte, jag saknar allt. Tiden då jag hade honom, tiden då det kändes som jag hade en mening med mig själv. Men det är inte friskt att leva i ett sånt förhållande. Men jag saknar ändå. 

Min fina dotter du gav mig, Vanessa som är hela mitt liv. Du gav mig ändå meningen med livet, och det var just henne. Utan henne skulle jag förmodligen aldrig orkat. Det är henne jag ser på nu för att orka med allting, det är henne jag krigar för nu och ingen annan. Och jag kommer vara dig för evigt tacksam för att du gav mig henne, och du kommer alltid vara hälften av oss tillsammans. 

Första gången på 24år är jag själv, jag bestämmer helt själv när jag ska gå upp, om jag ska tvätta, om jag ska städa, om jag ska laga mat. Det känns som jag är ett litet barn som lär mig från början igen. Men det har aldrig gått så här bra, jag gör exakt allting jag gör för jag VILL. Jag städar för jag VILL, jag lagar mat för jag VILL. Att bli mig själv igen är en väldigt lång tid kvar, men jag är på en sån bra väg dit att jag känner att det spelar ingen roll vad som händer nu på vägen. För jag kommer aldrig ge upp mig själv igen. 

Men mitt i allt, kommer du upp i mina tankar. Och jag saknar dig, jag saknar dig så mycket att det gör ont. Vi skulle vara familj, men du krossade oss.. Men ändå saknar jag dig, och kommer nog aldrig sluta älska dig. Förlåt för det blev som det blev, förlåt att jag inte klarade av mer. Men det tror jag du förstått för länge sedan, att det du gjorde aldrig skulle kunna pågå för evigt. 

" i want to live the rest of my life whit my people, i would do it over and over again. "