Förra året var det jag som arrangerade allting, jag ville visa dig uppskattning. Men du tog det för givet som om det var en självklarhet att jag skulle ordna det till dig. Alla dina vänner dök upp, folk som bodde långt bort och som du inte sett på länge. Men då stod jag där, glad för din skull att du fått det jag alltid önskat mig. Folk som brydde sig om mig. 

Idag finns inte vissa människor längre som var där, dom har gått bort. Och jag är ledsen över det för det var riktigt fina människor du presenterat för mig som förtjänar att finnas kvar här. 

Jag undrar vad du ska göra nu på din födelsedag? Vem kommer bry sig om att du fyller år? Kommer någon fira dig ens och kommer du få arrangera allting själv? 

Men varför bryr jag mig ens? På mina födelsedagar fick jag knappt umgås med min familj av dig. Du tyckte inte om dom och tyckte inte dom hade något i "våra" liv att göra. Det här året när jag fyllde år var dagen då jag fick din slutgiltiga dom. På min födelsedag.. Det enda jag gick runt och väntade på var ett telefonsamtal. Och när det där samtalet hade ringt ville jag inget annat än bara försvinna under jorden. Folk tyckte jag skule vara glad, men jag bara grät och höll på att gå sönder. 

Mer delar av mig har försvunnit efter det samtalet, att det aldrig kommer bli vi igen. Att jag aldrig kommer få kyssa dig igen, eller hålla om dig. Du var min första riktiga kärlek och du lurade mig. För kärlek ska inte vara så du fick mig att tro, och jag lovar min dotter ska få veta hur hon ska bli behandlad av en man i framtiden. Hon ska bli behandlad som den prinsessan hon är. Ingenting annat finns på kartan för henne. 

Hon ska inte få en som dig.